Mot Tobleroneberget

Tidigt på torsdagsmorgonen möttes jag av den friska alpluften i min kära lilla by Champoluc, som fortfarande sov men snart skulle börja vakna till liv. Det var dags att packa ihop all skidutrustning för att sedan se till så att alla glada gäster skulle hoppa på bussen. Idag var det äntligen dags för en tur till det berget som man ser ändå från Champoluc… Vi for alltså mot tobleroneberget eller också kallat Matterhorn, spända över vad Cervinia hade att bjuda på. Turen gick snabbt och visst var det nog några som blundade där ett tag när vi for ner och upp på cerpentinvägarna.

Champoluc snö

Vi möttes av min underbara kollega Lovisa med öppna armar och efter en liten introduktion så var det bara att slänga upp skidorna på axeln och gå bort mot liften. Byn var livlig och det rörde sig lite mer folk än i lilla Champoluc. Det är alltid lika spännande när man tar sig till ett outforskat område och får möjligheten att se något nytt på sin resa.

De moderna liftarna tog oss upp mot toppen, där vi alla stannade för de obligatoriska bilderna på det kända berget som går under så många namn, men viktigast av alla namn är ändå Mount Cervino, som man säger i Italien. Vi njöt av en dag i Cervinias skidsystem som på många sätt skiljer sig från Champoluc. Liftarna var mer moderna och vi var inte heller vana vid att se 6-stolsliftar. Berget bjöd på ett böjande landskap av slingrande pister som täckte större delen av den sluttande bergsväggen. Vi hann med några åk tillsammans innan det var dags för lunch på den kända restaurangen Ullas, eller som den heter i cervinia, Chalet Etoile. Restaurangen var fylld av många tjoande människor och till vår förtjusning fick vi ett mysigt rum lite avsides där vi slog oss ner. Enligt ryktet skulle de ha en fantastisk fisksoppa som man bara var tvungen att pröva nu när man var i Cervinia. Och många glada miner blev det efter lunchen också och till allas förtjusning var fisksoppan riktigt god också.

Fisksoppa Chalet Etoile

Nu var det upp till oss alla att på egen hand att utforska området och vad Cervinia hade att bjuda på. Breda pister, långa pister, men man fick passa sig för att hamna över på Zermatt sidan. Timmarna for förbi och snart var det dags för afterski på en härlig och livlig bar uppe i backen. The bar, som den hette, erbjöd våra törstiga munnar på både svalkande öl och värmande kaffe. Och snart var det dags att säga hejdå till Cervinia och denna fantastiska dag vi hade haft för att ta oss hemåt igen mot Champoluc, home sweet home. Tack Cervinia för den här gången!